Biokompatibla material i tandvård: Svea Dental i Mölndal förklarar

Biokompatibilitet låter tekniskt, men handlar i grunden om en enkel fråga: hur väl tål kroppen det vi sätter in i den? I tandvården betyder det fyllningar, kronor, implantat, cement, kompositer och till och med temporära material som får kontakt med slemhinna och pulpa. När allt klaffar märker du det knappt. När något brister, kan följderna kännas i flera år. Som tandläkare i Mölndal har vi på Svea Dental sett hur rätt materialval kan rädda både tänder och tålamod, medan fel val skapar onödig smärta, inflammation och kostnader. Den här texten går igenom vad som gör ett material biokompatibelt, hur vi resonerar kliniskt, samt vad du som patient kan fråga efter för att få en trygg, hållbar behandling.
Vad betyder biokompatibilitet i praktiken?
Ett biokompatibelt material reagerar inte negativt med kroppens vävnader. Det ska inte irritera, vara giftigt eller framkalla överdriven immunreaktion. Kraven är olika beroende på var materialet sitter. Emaljen tål mycket, men dentin och pulpa är känsligare, och slemhinna kan reagera snabbt, särskilt vid kroniska mikroläckage. För implantat tillkommer en annan dimension: integration med benet. Ett material kan vara utmärkt i munnen men mindre lämpligt nära pulpan. Därför räcker det inte att kalla något “säkert” i generella ordalag. Vi måste se sammanhanget, tanden, patienten, och de mekaniska kraven.

Standarder som ISO 10993 och ISO 7405 ger riktlinjer för biologisk utvärdering av dentala material. Bra forskning hjälper, men klinisk vardag ställer frågor som inte alltid fångas i laboratorier. Hur beter sig kompositen i en salivrik, svåråtkomlig molar? Hur reagerar en patient med kontaktallergier på metallegeringar i en bro i överkäken? Hur ser vävnadsresponsen ut efter fem år när cementet åldrats? Biokompatibilitet är därför både vetenskap och hantverk.
Kompositer, glasjonomer och keram: tre vardagshjältar med olika styrkor
Komposithartser är standard vid fyllningar, särskilt i estetiskt viktiga områden. De är tandfärgade, formbara och kan stärka kvarvarande tand genom adhesiv bonding. De innehåller dock monomerer, initiatorer och fyllpartiklar som måste hanteras med precision. Otillräcklig ljushärdning kan lämna restmonomerer som irriterar pulpan. Vi planerar därför härdningstid och lagerläggning efter kavitetens djup, skugga och lampans effektivitet, och vi kalibrerar våra lampor regelbundet. Dessutom är isolation viktig. Kofferdam skyddar mot saliv, förbättrar bondning och minskar risken att material allergiserar slemhinnan under härdning.

Glasjonomercement är ett underskattat alternativ i cervikala lesioner, på rot- och mjölktänder, samt som basmaterial. De släpper fluor, är hydrofila och fäster kemiskt till dentin. De är generellt mycket biokompatibla och snälla mot pulpan. Nackdelen sitter i hållfastheten och estetikens begränsningar. I områden med hög belastning eller tydliga leenden väger vi oftare över mot komposit eller keram, men glasjonomer fyller en tydlig nisch, särskilt när fuktkontrollen är utmanande.

Keramiska material, som litiumdisilikat och zirkonia, dominerar vid kosmetiska rekonstruktioner och permanenta kronor. Keramer är kemiskt stabila, släpper inte ut monomerer, och fungerar utmärkt i kontakt med mjukvävnad. De är hårda, kräver rätt preparering och exakt cementering. En välpolerad keramyta är också skonsam mot antagoner. I sidorna väljer vi ibland monolitisk zirkonia för robusthet, medan litiumdisilikat ger stark estetik i fronten. Zirkonia har mycket god vävnadskompatibilitet, men kräver korrekt ytbehandling och cementval för hållbar retention.
Metaller i munnen: titan, guld, kobolt-krom och vardagens kompromisser
Många associerar metall med allergi, men bilden nyanseras av legering och renhet. Titan har ett tunt oxidskikt som gör det passivt och biologiskt stabilt, därför är det standard för implantatfixturer. Det integrerar med benet, och rejektion är ovanligt när kirurgi och hygien sköts. Vi ser däremot mjukvävnadsproblem när överbyggnader designas utan tanke på åtkomlighet för rengöring. Biokompatibilitet handlar också om form, inte bara material.

Guldlegeringar var länge kungsvägen för kronor, tack vare duktilitet och god kantanslutning. De blir sällan allergiproblem, men innehåller ofta små andelar andra metaller. I dag talar kostnad och estetik emot dem i många fall. Kobolt-krom används i avtagbara proteser och vissa konstruktioner. Det är slitstarkt och kan fungera väl, men nickelinslag och spårämnen kräver eftertanke hos allergiska patienter. Vid anamnes på kontaktdermatit, särskilt mot nickel, byter vi gärna till alternativ.

Elektrogalvaniska effekter kan uppstå när olika metaller möts i salivens elektrolyt. De flesta patienter märker aldrig detta, men i känsliga fall kan det ge metallsmak eller obehag. Vi minimerar blandning av metallsystem i samma kvadrant när det går, och väljer keramiska lösningar där kraven tillåter.
Cement och bondning: små filmer med stor betydelse
Cement och adhesiver är tunnare än ett hårstrå men avgör hur väl ett inlägg, en krona eller ett laminat sitter och hur vävnader mår. Resinbaserade cement ger hög styrka men kräver noggrann hantering. Överflöd måste tas bort innan fullständig härdning, annars riskerar man inflammerat tandkött. Eugenolbaserade temporära cement är lugnande för pulpan, men eugenol kan hämma härdningen av resinmaterial vid efterföljande behandling. I sekvenserade fall planerar vi därför cementval över tid.

Glasjonomercement, konventionella eller resinmodifierade, är ofta vänliga mot pulpa och tandkött, och de frigör fluor. De passar särskilt bra för metallkronor och tandläkare mölndal http://edition.cnn.com/search/?text=tandläkare mölndal vissa zirkoniakonstruktioner, där kemisk bindning och fukttolerans väger tungt. Valet blir en balans mellan retention, fuktmiljö, estetiska krav och vävnadstolerans.
Implantat och mjukvävnad: mer än titan
Implantologin lever på titanets biokompatibilitet, men det är bara halva historien. Transmukosala komponenter, abutment i titan, zirkonia eller guldlegering, interagerar med epitel och bindväv varje dag. En yta som samlar plack kan trigga periimplantit, oavsett hur snällt basmaterialet är. Vi prioriterar släta, välpolerade ytor vid övergången genom slemhinnan, samt en design som medger rengöring. Keramiska abutment i zirkonia fungerar bra estetiskt i fronten och kan ge fin mjukvävnadsrespons. I sidan väljer vi ofta titan för robusthet. Det viktiga är att undvika mikrosprickor och cementöverskott som gömmer sig och blir kroniska irritationskällor. Rutinen på kliniken är att konsekvent färga cementet svagt, så att eventuella rester syns tydligt i förstoringsglas.
Allergier och överkänslighet: hur vi screenar och följer upp
Allergiska reaktioner i munnen yttrar sig ofta subtilt: brännande känsla, slemhinnerodnad, klåda, ospecifik ömhet. Patienter med känd kontaktdermatit mot nickel, kobolt eller parfymämnen har statistiskt högre risk att reagera på vissa dentalmaterial. Det betyder inte att varje materialval blir fel, men vi tar anamnesen på största allvar. Vid tveksamheter samarbetar vi med hudläkare för lapptestning mot specifika metaller eller akrylater.

Ett återkommande scenario är patienter som beskriver långvarig smakförändring eller metallsmak efter att en ny metallkonstruktion satts in, samtidigt som slemhinnan ser irriterad ut. I sådana fall gör vi en systematisk felsökning: salivflöde och pH, galvaniska par, ocklusala interferenser som kan ge mikrorörelse i konstruktionen, samt materialöversikter för att undvika legeringsblandningar. Ofta går det att lösa med omdesign, polering eller materialbyte. På Svea Dental har vi lärt oss att en liten designändring, till exempel ett mjukare anslutningsområde mot slemhinnan, kan lugna vävnaden mer än ett totalt materialbyte.
Estetik, styrka och biologi måste vägas samman
En frontkrona på en ung patient med tunt gingivalt biotyp kräver andra val än en molarkrona på en pressad bruxist. I fronten prioriteras translucens och naturlig ljusreflektion. Litiumdisilikat i tunna, välbondade skikt ger fin estetik och god vävnadskompatibilitet. Hos bruxisten med kraftig kvällsbruxism kan monolitisk zirkonia vara mer förlåtande. Någon gång frågar patienten efter “det mest biokompatibla materialet”. Vår erfarenhet är att det sällan finns ett universellt bäst. Biokompatibiliteten följer kontexten. Keram kan vara bäst i en miljö och sämre i en annan om den blir för skrovlig eller tjock på bekostnad av hygienbarhet.
Ytfinish och plack: en praktisk dimension av biokompatibilitet
Den släta ytan vinner, nästan varje gång. En polerad komposit eller keram stör vävnaden mindre. Makroskopiska repor från instrument eller provisorier ger små fickor där bakterier fäster. Vi polerar därför noggrant och planerar återbesök för kontroll av ytor i högriskzoner. På tungbelastade kompositfyllningar lägger vi tid på slutpolering med finare kornstorlekar, och vi instruerar patienten om vilka tandtrådar eller mellanrumsborstar som fungerar mellan specifika kontaktpunkter. En yta som hålls ren blir också mer biokompatibel över tid, oavsett basmaterial.
Amalgamets eftermäle och dagens kvicksilverfrågor
Amalgam används knappt i Sverige längre, och det är bra. Det var slitstarkt men innehöll kvicksilver. Patienter som bär gamla amalgamfyllningar undrar ibland om de måste tas bort. Om fyllningen är tät, symtomfri och tanden stabil, går det ofta utmärkt att låta den sitta tills den behöver bytas av tekniska skäl. Däremot tar vi särskilda försiktigheter vid avlägsnande: riklig vattenkylning, kraftig sug, kofferdam när det är möjligt, och segmenterad bortslipning för att minimera aerosol och ångor. Ersättningen planeras efter kavitetens storlek, vanligen komposit eller keram, och vi följer pulpareaktionen noga de första veckorna.
Barn- och ungdomstandvård: mjukvävnad och växande tänder
Barns tänder och slemhinna reagerar snabbare på irritation. Glasjonomer fungerar ofta bra i primära tänder och cervikala lesioner, tack vare fluoravgivning och fukttolerans. När vi använder komposit på djupa lesioner hos unga patienter, skyddar vi gärna pulpan med kalcium- eller biokeramiska basmaterial. De nya biokeramerna, till exempel kalciumsilikatbaserade cement, har visat fina resultat i direkt och indirekt pulpakappning, med hög överlevnad av pulpan när indikationen är rätt. De är biokompatibla, men kräver noggrann teknik och tät restaurativ överbyggnad.
Särskilda grupper: autoimmuna tillstånd, muntorrhet och mediciner
Patienter med Sjögrens syndrom eller läkemedelsutlöst muntorrhet har en miljö där material utsätts för lägre salivbuffring och snabbare plackackumulation. Här prioriterar vi släta ytor, glasjonomer som lokalt fluorreservoar i vissa lägen, och keramer med god polerbarhet. Vi undviker material som förlitar sig på perfekt torr fältkontroll om det inte går att ordna. Kortison- eller bisfosfonatbehandlade patienter kräver också eftertanke vid kirurgi och implantat, inte för materialets biokompatibilitet i sig, utan för läkningsförmågan. Mjukvävnadsoptimering och minimal invasivitet är ledstjärnor.
När vi provar nytt: krav på evidens och mätbar uppföljning
Materialvärlden förändras snabbt. Nya kompositmatriser, antibakteriella primers, bioaktiva cement, hybridkeramer och 3D-printade provisorier dyker upp i ett stadigt flöde. Hos oss på Svea Dental testar vi inget nytt direkt i komplexa fall. Vi börjar där belastningen är lägre, följer upp med foto, sondering, sensibilitetstester och patientens egen upplevelse, och utvärderar efter 6 till 12 månader. Vi vill se marginalintegritet, vävnadsrespons och färgstabilitet innan vi flyttar materialet till större konstruktioner. Leverantörens påståenden väger mindre än det vi ser i stolen och på återbesök.
Hygien och teknik påverkar biokompatibiliteten mer än broschyren
Det bästa materialet kan misslyckas om proceduren brister. Salivkontamination förstör bonding. Otillräcklig etsning lämnar smear layer som stör adhesion. För lång etstid på dentin kan öka postoperativ känslighet. Cementöverskott under marginalen blir en kronisk irritant. Därför är våra protokoll tråkigt konsekventa: kofferdam när det går, torrläggning utan överdriven uttorkning av dentin, korrekt primersekvens, kontrollerad härdning och systematisk borttagning av överskott. Det är ingen glamour i detta, https://sveadental.se/kontakta-oss/ https://sveadental.se/kontakta-oss/ men det är så biokompatibilitet blir verklighet, inte bara teori.
Exempel från stolen: tre fall som visar nyanserna
En 42-årig bruxist med knäckt komposit i 36 behövde något mer robust. Vi valde monolitisk zirkoniakrona, konventionellt cementerad med glasjonomer för god vävnadstolerans. Med noggrann polering av antagonisten i 16 och nattlig bettskena försvann symtomen, och gingivan kring 36 såg lugn ut vid 12 månader. Här vann hållfasthet och ytkvalitet.

En 28-årig patient med kontaktallergi mot nickel behövde en 3-leds bro i överkäkens sida. Vi undvek kobolt-krom och valde zirkonia, med zirkoniaabutment på ett implantat i 15-position. Cementet valdes resinmodifierat glasjonomer för att slippa härdplastöverskott vid subgingival marginal. Mjukvävnaden svarade bra, och patienten rapporterade ingen metallsmak. Allergifaktorn styrde valet, men god passform och polering säkrade utfallet.

En 16-åring med erosionsskador i fronten hade dentinkänslighet och tunna emaljskikt. Vi behandlade initialt med glasjonomer i cervikala partier, följt av tunna litiumdisilikatlaminat efter stabiliserad kost och fluorregim. Kombinationen av snälla basmaterial och keramer gav både lindring och estetik. Nyckeln var timing och att inte jaga maximal estetik från dag ett.
Frågor som hjälper dig som patient Vilket material föreslås och varför passar det i just min tand? Hur ser planen ut för fuktkontroll och härdning, så att materialet blir stabilt och skonsamt? Finns det kända allergirisker kopplade till materialet med min historik? Hur lätt går det att hålla rent kring konstruktionen på lång sikt? Vad är planen om vävnaden reagerar, och hur följer vi upp? Hur vi på Svea Dental i Mölndal förhåller oss till biokompatibilitet
Vår vardag är att väga evidens mot praktiska villkor i varje mun. Vi använder beprövade material från tillverkare med transparent dokumentation, men anpassar valet efter patientens biologiska och sociala verklighet. Kofferdam, förstoringshjälpmedel och ljushärdningstester är standardprocedurer, inte undantag. Vi registrerar känslighet med kall- eller eltest vid behov, dokumenterar gingivans status och kontrollerar cementlinjer med färg och röntgen där det är relevant. När något inte beter sig som väntat justerar vi hellre konstruktionsgeometri eller yta än att reflexmässigt byta till “ett annat material”, om inte anamnesen pekar på överkänslighet.

I Mölndal möter vi patienter med olika behov, från estetiska frontfall till komplexa rehabiliteringar efter tandförluster. Att vara tandläkare i Mölndal innebär också att samverka med andra vårdgivare, till exempel vid allergiutredningar eller medicinsk samsjuklighet. Biokompatibilitet blir på så sätt en laginsats där teknik, hygien, material och kommunikation vävs ihop.
Framåtblick: vad vi följer extra noga
Tre spår känns särskilt intressanta. För det första utvecklingen av biokeramiska material för pulpanära behandlingar, där kliniska långtidsdata börjar staplas och pekar mot hög överlevnad av vitala tänder. För det andra keramer med förbättrad seghet och färgstabilitet, vilket kan minska behovet av uppackade metallstommar i vissa fall. För det tredje binderutvecklingen, där mildare primers och mer hydrofila adhesiver lovar mindre postoperativ känslighet, men kräver strikt protokoll för att ge den utlovade hållbarheten.

Vi är nyfikna, men vi håller fast vid vår princip: varje nyhet behöver bevisa sin plats i munnen över tid.
Det du kan förvänta dig som patient
En tydlig genomgång av alternativ, där vi öppet pratar om för- och nackdelar. En plan för fältkontroll och cementering som tar hänsyn till biologi och teknik. Uppföljning där vi verkligen tittar efter tecken på irritation och inte bara frågar “känns det bra?”. Och ett långsiktigt förhållningssätt, där material väljs för att fungera i din mun, dina vanor och din vardag.

Biokompatibilitet är inte en etikett på en förpackning. Det är ett resultat av en kedja: rätt material, rätt plats, rätt teknik, rätt eftervård. När kedjan håller märks det knappt. När den brister blir allt svårt. På Svea Dental försöker vi få kedjan att hålla, tand för tand, patient för patient. Det är mindre spektakulärt än nyheterna i branschtidningar, men mer avgörande för hur din mun mår de kommande åren.

Om du funderar på en behandling, eller om du redan bär något i munnen som irriterar, boka gärna en tid. Med en genomtänkt undersökning, en ärlig dialog och rätt materialval går det ofta att komma tillbaka till en lugn, fungerande vävnadsmiljö. Det är, när allt kommer omkring, vad biokompatibilitet handlar om.

Hagåkersgatan 2, 431 41 Mölndal
Telefon: 031-16 60 10
Mail: info@sveadental.se